Jag får ofta frågor kring hur min egna sadhana: spirituella/yogapraktik ser ut. Frågor om när jag yogar, hur ofta, hur länge, vad jag gör osv. Hur en skapar sin egna sadhana. Hur en upprätthåller den. Tänkte dela lite mer personligt denna gång.
Vår tidsanda lider av prestationfixering. Vi uppmärksammar varandra utifrån skalet vi ser. Sällan är vi helt okej att göra något bara för dess egna skull. Sällan finner vi tid eller ork att skrapa under ytan. Vi förförs av vår egna fåfänga och önskan att ”vara någon”. Vår hjärna triggas av att kunna kryssa för och bocka av. Belöningssystemet drivs av dopamin, oerhört stark neurotransmittor som driver våra beroenden, hälsosamma som ohälsosamma. Varje steg bort från mitt prestationsdrivna mind-set har fört mig närme och närme min innersta sanning. Bort ifrån återkommande depression, tankar om att inre vara god nog, känslor av att inte tillhöra. Straight into the light! så att säga. Utan min sadhana märker jag hur jag långsamt börjar falla tillbaks. (det där med hälsosamma beroenden…) Men jag klarar mig längre och längre utan min yoga-fix. Står stadigare i mig själv. Min sadhana lär mig att allteftersom omfamna mina skuggsidor. Vilket påminner mig om ett citat jag alltid bär inom mig:
”One will not become enlightened by imagining figures of light, but by making the darkness conscious.” – Carl Jung
Innan jag fick barn hade jag en 2-3 timmar lång rutin jag gjorde i princip varje dag. Det var en nedskriven sekvens med tydlig struktur, strävan och målsättning. Min yoga skulle ta mig vidare till något.
Efter att min son kom och jag studerade yogaterapi förändrades detta. Andra prioriteringar och värderingar väcktes.
Nu för tiden är min sadhana mer än någonsin en egenterapi som utgår ifrån var jag är, i mig själv. Mina dagar genomsyras av yogan. I det osynliga. I hur jag förhåller mig till mina känslor och tankar. Till hur andra personer agerar och hur jag reagerar. Min yoga formas genom mig själv, just där, just då. Yogan har blivit till själva livet jag lever.
I det mer praktiska och tangerbara blir det många korta stunder varje dag, små check-ins. Dr. Timothy McCall lyfte detta under kursen Yoga as Medicine, den positiva kraften även i ynka 15 min praktik/dag. Ibland finns tillfälle för längre djupgående inre möten. Min sadhana är i praktiken mer ”off-the-mat”. Att studera filosofin via inspelade föreläsningar, att chanta mantran, att meditera, att andas: pranayama. Det mer subtila energiarbetet bjuder söta frukter vars eftersmak håller i sig länge.
Asana finns där för att jag måste vara stark i mitt yrke och för att min rygg med sin skolios behöver det. Strukturen och den satta planen är utbytt mot kreativa, intuitiva flöden som föds i stunden, ut rörelsen själv. Jag vet att denna attityd inte kommer att göra mig till ett asana-ess men vad gör det? Det jag vinner är så mycket mer värt för mig. Självmedkänslan. Inkännandet. Självläkandet. Kraften när längtan finns där. Vilsamheten när behovet finns där.
Jag tänker att allas sadhana mår bra av att se olika ut. Och vara föränderlig över tid. Så som vi naturligt följer årstiderna, tar av oss yllesockorna på våren, börjar äta kokt och varm mat framåt vintern och sallad under sommaren, kan vår sadhana följa livets inre och yttre växlingar. Min lärare Noah har sagt något som ringer så sant i mig. Att vi alla någon gång når en punkt där vi helt enkelt får vara nöjda där vi är i vår asanapraktik. Santosha, förnöjsamhet, att gilla läget, att släppa kravet på ständig förbättring men ändå fortsätta vandra yogans väg. Att fortsätta möta mig själv, finnas där för mig själv. Att låta mötet i sig vara gott nog. Ha tillit till att det är där allting börjar. Och slutar.
HARI OM TAT SAT